Den ryska poesins drottning!

På Axess TV:

Anna Achmatova - Den ryska poesins drottning

Så kallas hon.

Den ryska poeten Anna Achmatova (1889-1966) som mötte stor framgång redan vid 25 års ålder. Men århundradets tragedier drabbade henne - svält, krig, revolution och sovjetregimens kulturförakt. Dessutom miste hon två män.

Missa nu inte att se hennes historia berättad av poeten Anatoly Naiman.

Anatoly Naiman ingick i den nära kretsen kring Anna Achmatova under hennes sista år. Han reser till de platser Anna Achmatova besökt och där hon har bott. Genom arkivmaterial, foton och de många porträtt som målats av Anna Achmatova väcks hon åter till liv.

 

Hålltider:

Söndag 30 dec kl 17.30                            

Nyårsafton 31 dec kl 11.40

Nyårsdagen 1 jan kl 12.05                      

Onsdag 2 jan kl 18.30

Torsdag 3 jan kl 05.30                            

Lördag 5 jan kl 00.15

Recension: W. Szymborska

Författare - Wislawa Szymborska

Titel - Nära ögat

Översättning - Anders Bodegård

Utgivningsår - 1997

Förlag - FIB:s Lyrikklubb

 

Jag har för vana att avsluta dagen med att läsa några dikter innan jag släcker lampan. En mycket behaglig avslutning på en arbetsdag som jag varmt kan rekommendera.

En bok som jag då varmt puffar för är en liten, för ögat oansenlig sammanställning av den polska nobelpristagerskan Wislawa Szymborska - "Nära Ögat". Dikterna har både översatts och valts ut av Szymborska gode vän i över 30 år: Anders Bodegård, och han har gjort ett förträffligt arbete. De 27 dikterna är små mästerverk, små guldkorn, var för sig, och ihopfogade, tillsammans, bredvid varandra på detta sätt, utgör de ett måste i ett hemmabibliotek.

Szymborksa är en språkkonstnär av stora mått, en språkakrobat av en alldeles särskild sort, där många av dikterna gör våghalsiga saltomortaler - utan skyddsnät; en av dikterna har också passande nog titeln "Akrobaten". Merparten av dikterna är annars hämtade från samlingen "Slutet Och Början" som utgavs 1993, men vi hittar också små pärlor från 50-talet, den äldsta är betitlad "Fyra På Morgonen": Timmen mellan natt och dag. / Timmen mellan mage och rygg. / Timmen för dem som är trettio.

Wislawa Szymborska föddes 1923 i den polska staden Bnin, men växte upp i Krakow där hon levde under hela sitt liv och där hon avslutade sin jordiska vandring i februari 2012.

I mars 1945, två månader före andra världskrigets slut, blev hon publicerad för allra första gången; det skedde i en dagstidning och dikten hette Szukam Slowa - Jag Söker Ordet. 1953 började hon arbeta för det litterära magasinet "Litterärt Liv" och stannade där i 38 år. I Sverige introducerades hon 1980 av det lilla förlaget OrdStröm med volymen "Aldrig Två Gånger" och hon belönades med Nobelpriset 1996. Hon var verkligen sparsmakad; under sin levnad publicerade hon bara omkring 300 dikter. Hon var extremt noggrann med sina formuleringar; ansåg att varje dikt skulle stå för sig själv och verka i dialog med läsaren.

In i det sista var hon aktiv. Bara några månader innan sin bortgång skrev hon dikter för en ny samling med den lätt ironiska titeln "Nu får det vara nog".

I Sverige är hon, vid sidan av Tomas Tranströmer, en av de mest lästa poeterna. Hennes lyrik läses ofta på begravningar och i den svenska konfessionella boken "Den Svenska Högtidsboken" finns hon representerad med inte mindre än tio dikter.

Hennes specialitet i sin diktning, något som märks mycket väl i denna lilla samling, är att hon på ett vardagsnära vis, men med knivskarp intelligens och ofta med traditionell polsk ironi, lyckas visa att tillvaron pågår - hela tiden, att varje ny dag är ett underverk som man bör försöka ta till sig. Hon är inte de stora anfäktelsernas eller känsloyttringarnas poet. Hon har en vidunderlig förmåga att helt stilla och lugnt se allting ur evighetens synvinkel, ständigt ödmjukt medveten om att hon själv bara är en budbärerska.

I denna fina samling finns dikten "Slutet och Början" (ett utdrag): Efter varje krig / måste någon städa upp. / En någorlunda ordning / uppstår inte av sig själv. // Någon måste skyffla undan / spillrorna från vägarna / så att vagnarna ska kunna / forsla undan liken. // Någon måste dra fram en stock / och stötta upp väggen, / någon sätta glas i fönstret / och hänga dörren på gångjärn. // Det gör sig inte på bild / och pågår i åratal. / Alla kameror har redan åkt / till ett annat krig.

Helt fantastiskt!

Och jag kan inte nog betona: läs denna lilla bok. Njut av dessa 27 dikter, dessa ödmjuka, och många gånger humoristiska, betraktelser över livet.

När jag nu sätter betyg gör jag det i jämförelse med all annan litteratur i gruppen "Lyrik". De andra grupperna är "Skönlitteratur", "Historia", "Biografier".

Betyg: !  !  !  !  !  !  !  !  (8)

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Recension: J-P. Sartre

Författare - Jean-Paul Sartre

Titel - Äcklet

Originalets titel - La Nausée

Översättning - Eva Alexanderson

Utgivningsår - 1938

Förlag - Bonniers

 

Det tog mej lite drygt 40 år att läsa denna bok. Jag började när jag var runt fjorton femton år gammal, fattade ingenting, la ifrån mej boken, men tog tag i denna ikon bland litteraturens ikoner och nu gick det bättre, även om jag måste säga att Äcklet, Sartres debutroman, är en av de märkligaste böcker jag någonsin läst.

Sartre brukar benämnas existensialismens fader och denna filosofiska ism går som en röd tråd genom berättelsen.

Antoine Roquentin har slagit sig ner i Bouville, en omskrivning för Le Havre, för att arbeta med sitt historiska verk om markis de Rollebon, som misstänktes för att ligga bakom mordet på tsar Paul I. Arbetet skänker honom dock ingen tillfredsställelse; han flackar runt mellan caféerna, läsesalen på biblioteket, olika kvinnors famnar och långa promenader på de blåsiga gatorna; Roquentin blir till sist uttråkad och oförmögen att upprätta och behålla kontakten med det närvarande. I sin ensamhet är han ständigt iakttagande och reflekterande, hela hans tänkande är riktat mot världen, åt världen, mot konkreta föremål och ting. Han ingår själv bland dem. Varje utsaga om tillvaron blir en fråga för medvetandet, ett medvetande som inte är någon enhetlig företeelse utan står som föremål för sina egna iakttagelser. Jaget framträder i samband med denna reflektion som vilket objekt eller tillstånd som helst, ett jag i världen. Han formulerar ett alternativ till Descartes "jag tänker, alltså är jag till", ("jag tänker inte alltså är jag en mustasch") där existensen inte går att framställa som en logisk slutsats, eftersom allt tänkande är riktat, man tänker ju på något. Jaget måste således återfinnas bland dessa reflekterande objekt. Sambandet framträder i en bländande klarhet som inger Roquentin känslor av meningslöshet och - äckel, i anfall som kan liknas vid panikångest. Vi får aldrig veta exakt vad det är som utlöser dessa anfall, men processen drivs på sin spets i denna berättelse i dagboksform från nyåret 1932.

  Man måste vara koncentrerad, fokuserad, hela tiden under läsningen. Slappnar man av och låter tankarna vandra iväg, låter textraderna bli en textmassa utan innehåll, då tappar man genast bort sig själv och man får börja om. Det är ibland jobbigt, krävande jobbigt, men samtidigt är boken så fascinerande (och faktiskt - bitvis - riktigt humoristisk) att det är värt besväret.

  Hans f d flickvän, som han fortfarande efter alla dessa år, är förälskad i, skriver till honom och ber om ett möte. Roquentin blir lycklig över detta, ser fram mot mötet då han innerst inne hoppas på en försoning. Men anledningen till att Anny ville träffa honom var att hon ville se hur mycket hon själv har förändrats sedan deras förhållande tog slut. Hon säger sig veta att han icke är av sådan natur att han förändras, någonsin, hos honom står allt still. Han protesterar och försöker hävda motsatsen, att han också minsann har förändrats, men det tjänar ingenting till.

  Bittert.

  Denna bok är en riktig klassiker och en bok jag rekommenderar: om man lyckas tränga in i Sartres irrvägar och tankesprång och behålla fokus - då bjuds man på en läsning man sällan eller aldrig i framtiden kommer att komma i närheten av.

Betyg: !  !  !  !  !  !  (6)

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Recension: R. Saviano

Författare - Roberto Saviano

Titel - Gomorra

Originalets titel - Gomorra

Översättning - Barbro Andersson

Utgivningsår - 2006

Förlag - Brombergs

 

Roberto Saviano är en italiensk författare och journalist som vände upp och ner på inte bara sitt eget liv utan också på en hel del andra italienares liv - maffiamedlemmarnas - när hans litterära debut landade på bokhandelsdiskarna 2006. Boken Gomorra blev snabbt en riktig best-seller och har översatts till 40 olika språk och gav upphov till en film som kom 2008.  Sedan dess lever Saviano med skydd av livvakter eftersom han snabbt fick ett dödshot från maffian på sig. I boken, men också i tidningsartiklar, avslöjar han den Neapelbaserade maffiaorganisationen Camorra. Och efter att jag nu har läst denna bok förstår jag varför han numera inte sover mer än tre nätter på samma plats. "Det händer att jag vaknar mitt i natten av ångest och inte vet, eller kommer ihåg, var jag är. Det är ett hemskt liv", säger han i en intervju i Dagens Nyheter i samband med att han tilldelades Olof Palme-priset tidigare i år, 2012.

Frågan som dyker upp i mitt huvud under den fascinerande och välformulerade läsningen är: Är det värt priset? Denna frågeställning är just nu (december 2012) sannerligen aktuell då Aftonbladets duktiga journalist och kulturchef, Åsa Linderborg, förföljs med dödshot och grova kränkningar från människor som har anknytning till de högerextrema organisationer som just nu är föremål för en extra granskning och som publiceras i tidningen.

I boken Gomorra avslöjas allt! Namn, typ av brott, när brotten begicks, vem mördade vem, hur mördades de, mutor - allt! Ingenting döljs eller sparas. Allt ska upp i ljuset. Det känns verkligen som att Saviano har vänt på varenda sten i sin jakt på sanningar att avslöja. För att ta ett exempel: Italiens Maffia AB omsätter varje år 1 230 (!!) miljarder kronor och förfogar över 525 miljarder kronor i likvida medel. Horribla siffror och sjukt mycket pengar!

Boken är en lång och utdragen orgie av mord. Ett exempel: Camorrans hantlangare skjuter sina finder i ansiktet, kastar ner liken i 40 meter djupa brunnar ute på den italienska landsbygden och droppar sedan ner två handgranater som exploderar och sliter kropparna i småbitar, omöjliga att identifiera.

Sammanlagt har det begåtts 3 600 mord enbart under Savianos livstid som kan tillskrivas Camorran.

Förutom mord förekommer all annan brottslig verksamhet: utpressning, beskyddarverksamhet, kidnappningar, narkotikasmuggling ... allt man kan tjäna pengar på.
Mot slutet av boken blir det lite väl tröttsamt, faktiskt. Det känns emellanåt som att boken upprepar sig själv. Har man läst om 25 människor som har fått sina ansikten bortskjutna, så reagerar man inte speciellt mycket när den 26:e dödsskjutningen äger rum. En gäsp och en axelryckning. Man kan inte hjälpa det, men man blir avtrubbad. Åtminstone blir jag det och det känns lite kusligt. Att bli avtrubbad av mord ...

Men boken har helt klart sina förtjänster och den stämmer absolut till eftertanke. Allt dett fruktansvärda våld som finns i samhället, och då inte bara i Italien utan även här hemma, i gamla trygga Svedala. Våld våld våld. Det finns människor som gör vad som helst för pengar, makt, rikedom och ... respekt.

Men det som skrämmer mej mest är inte våldet i sig, utan tystnaden från de som iakttar utan att agera.

Betyg: !  !  !  !  !  (5)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Recension: A. Solzjenitsyn

Författare - Aleksandr Solzjenitsyn

Titel - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Originalets titel - Odin den Ivana Denisovitja

Översättare - Hans Björkegren

Utgivningsår - 1963

Förlag - Bonniers

 

 

Det är ändå lite förunderligt, att en bok som så detaljerat beskriver helvetet på jorden, fångenskapen i Gulagarkipelagen någonstans i Sibirien, under den strängaste kyla och vedervärdigaste förhållanden, ändå kan innehålla så mycket humor och medmänsklig värme.

Svart ironi? Kanske det .....

Solzjenitsyn föddes 1918 i Kislovodsk i Stavropol-regionen i södra Ryssland. Fadern, som var officer i tsarens armé, hade förolyckats i jaktolycka sex månader innan Aleksandrs födelse. Under andra världskriget deltog Aleksandr Solzjenitsyn i Röda Arméns framryckning genom Polen, men arresterades i början av 1945 sedan han uttalat sig nedsättande om Stalins militära förmåga i ett brev till en vän. Han skickades i fängelse och kom att tillbringa åtta år i olika specialfängelser och läger fram till 1953 då han benådades exakt på dagen då Stalin avled. Solzjenitsyn fick Nobelpriset i litteratur 1970 och avled i Ryssland 2008, efter att ha tillbringat större delen av livet i exil i Vermont, USA. Han begravdes under högtidliga former där han hyllades som en nationell hjälte.

Som bokälskande tonåring brukade jag gå omkring i biblioteket i hemorten, Torsby i norra Värmland, och bläddra bland de fantastiska underverken som stod uppradade i hyllorna och suga i mej de fullkomligt magiska dofterna. Jag minns att jag lånade hem bl a En dag i Ivan Denisovitjs liv, men vad jag inte minns är vad den handlade om eller vad jag tyckte om boken.

Nu har jag läst om romanen, eller ska man kanske säga "långnovellen", med stor förtjusning och stum beundran då upplevelserna i boken bygger på Solzjenitsyns egna erfarenheter.

Boken inleds med att revljen går klockan fem på morgonen, någon slår med en hammare på en bit järnvägsräls. Ute på den sibiriska tundran, där det inte finns ett enda träd att ta skydd bakom, är det 30 grader kallt när lägerfånge S 858 tillsammans med sina olycksbröder i den 104:e brigaden marscherar ut till ett meningslöst bygge för att uppföra en mur.

Och boken handlar om denna enda dag i hans liv, från morgon till kväll och allt han är med om och upplever: svordomarna, de brutala skämten, skräcken att hamna i isoleringscellen, men också glädjen över att han har lyckats få två portioner gröt i stället för en, han har hittat och lyckats smuggla med sig en bit av ett sågblad som han ämnar tillverka en liten kniv av, han har fått tag på tillräckligt med tobak för att kunna röka några papyrosser och han har sluppit den hatade straffcellen. Dagen har varit så lyckad att Denisovitj i slutet av berättelsen, när han ligger nerbäddad under en filt och en rock, kan summera dagen som att "det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag".

Svart ironi?

Ta dej tid att läsa denna 200 sidor korta bok i ett sträck, sjunk in i miljöbeskrivningarna och de råbarkade, givmilda och kuvade själarna, känn dofterna och lyssna till knarret i snön under kängorna som är så starkt i den omänskliga kylan att den överröstar varje försök till samtal. Ta dej denna tid och du får vara med om en resa i tid och rum av sällan skådat slag och betänk att denna berättelse, denna "vittneslitteratur", var explosivt sprängstoff på sin tid; en berättelse som förändrade ett samhälles syn på sig självt och ytterst byggd på egna upplevelser.

Originalmanuskriptet var skrivet på maskin, på tunt papper med minsta möjliga radavstånd och på båda sidor, allt för att bladen lätt skulle kunna gömmas undan och smugglas ut till väst.

Ta med den bakgrunden när du slår dej ner för att starta din resa och ta del av en upplevelse som kanske till och med kan ge dej köldskador .....

Betyg: !  !  !  !  !  !  !  (7)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Recension: K. Boye

Författare - Karin Boye

Titel - Kallocain

Utgivningsår - 1940

Förlag - Bonniers

 

En riktigt kuslig berättelse om ett samhälle där individen enbart har betydelse såsom en del i ett system; alltid avlyssnad och filmad, övervakad dygnet runt och alltid med den överhängande faran att bli angiven och dömd till döden. En skrämmande profetia över hur det skulle kunna se ut om en stat skulle styras av ett tekniskt fulländat kontrollsystem där individen ständigt kan övervakas. Science-Fiction anno 1940!

Kallocain är Boyes mest kända roman och finns översatt till fler än tio språk. Boken är inspirerad av den dåvarande samhällsutvecklingen i Tyskland, där Boye fick uppleva nazismens uppgång på nära håll då hon tillfälligt bodde i Berlin mellan 1932 och 1933, men även av utvecklingen i Sovjetunionen.

Landet i boken, Världsstaten, har på grund av krigshot från Universalstaten tvingat ner människorna under jord. Där lever de i olika "celler": Kemistäder, Skostäder osv, men byggnationen sträcker sig neråt som skydd mot faran. För att undvika spionage tillåts inte medborgarna i de olika cellerna att besöka varandra och om familjer splittras är det för gott.

Statens kontrollsystem fullbordas den dag kemisten Leo Kall uppfinner en drog som uppkallas efter uppfinnaren Leo Kall, Kallocain. Detta serum får människor att avslöja sina innersta tankar och känslor och är avsett att användas för att avslöja statsfientliga tankar.

En raffinerad intrig - inte sant?

Språket i boken är tät och intensiv, det riktigt glöder av iver och det sägs i förordet (av Jerker Virdborg) att Boye skrev boken sommaren 1940, till största delen i Allingsås och i en enda ingivelse, utan paus och med svett och invärtes kräkningar. Hon uppger i ett brev att Franz Kafkas skräckstämningar varit en viktig inspirationskälla.

Kallocain blev Boyes sista roman. Strax efter utgivandet och de stegrade framgångarna beskrev hon att hennes privatliv genomgått ett sammanbrott, att hennes privata problem fördjupades alltmer och att den inre skulden och tomheten bara stegrades i takt med allt beröm.

Åtta månader efter utgivandet, sent i april 1941, hittades Karin Boye död, sittande mellan några stenblock på en kulle strax norr om Allingsås. Hon hade tagit sitt eget liv med hjälp av en överdos av sömnmedel.

Ett tragiskt levnadsöde som det kanske kan vara bra att känna till när man ger sig i kast med denna starka berättelse.

 

Betyg: !  !  !  !  !  !  (6)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Recension: S. Larsson

Författare - Stig Larsson

Titel - Nyår

Utgivningsår - 1984

Förlag - Bonniers

 

Poet, dramatiker, romanförfattare och filmregissör är några av de titlar Stig Larsson kan ha på sitt visitkort. Han föddes 1955 i Skellefteå och vid fem års ålder gick familjens flyttlass till Umeå. Till Stockholm anlände Larsson så småningom för att utbilda sig till filmare vid Dramatiska Institutet. Hans romandebut kom 1979 med Autisterna.

Denna roman, Nyår, handlar om en man som ligger medvetslös i 11 dagar efter en skidolycka. Man lyckas rädda hans liv efter omfattande hjärnoperationer, men inte utan biverkningar: han förlorade sitt minne. Efter några dagar återkommer dock minnet och han åker hem till det liv som var hans, sin fru och två barn i en by utanför Vilhelmina. Han brottas med tunga frågeställningar, som ... vem är han, egentligen, han kanske är någon annan? En natt skriver han en lapp till sin hustru och reser till Stockholm, på lappen har han skrivit att hon i fortsättningen kan betrakta honom som död. Han träffar en man som låter honom sova över i hans lägenhet och alldeles innan han somnar inser han att allting börjar i just detta ögonblick. Just nu.

Men vad handlar boken om?

Egentligen?

Enligt förordet (skrivet av Jan Arnald) handlar Nyår om självbedrägeriet; glappet mellan vår självbild och den bild av oss själva som vi ger andra människor. Nyår handlar om människan som inte är herre i sitt eget hus, om ett utanförskap, ett främligskap inför andra människor, om det onda som kanske inte är ont avsett, om oförmågan att på allvar känna någonting för andra. Men ... när man läser boken inser man kanske inte det. Man glider med i berättelsen, gata upp och gata ner i Stockholm, in och ut ur lägenheter och det röks en väldans massa cigaretter under tiden.

Någon direkt intrig finns inte (åtminstone har jag inte hittat någon), något som driver handlingen framåt finns inte heller. Boken verkar skriven i en enda lång utdragen ... suck. Det finns ingen struktur, ingen substans och det blir lite tröttsamt att läsa så mycket om så litet. Många litteraturkritiker hyllar denna bok, medan många andra sågar den. Jag är nog någonstans mittemellan.

Ska man ha en riktig behållning av boken, om man ska kunna komma berättelsen in på livet - då ska man nog läsa boken igen ... och igen ... och igen ...

Betyg: !  !  !  !  (4)



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Recension: S. Abulhawa

Författare  - Susan Abulhawa

Titel - Morgon i Jenin

Originalets titel - Mornings in Jenin

Översättare - Niclas Nilsson

Utgivningsår - 2010

Förlag - Norstedts

 

Första gången jag hörde talas om denna roman var i TV4:s gomorronprogram. Det var Bob Hansson, konstnären, som hade tagit med sig denna bok till studion såsom en sak han kunde rekommendera. Han talade sig verkligen varm för boken och jag blev nyfiken, såklart, och tänkte att den boken måste jag läsa.

Nu har jag gjort det.

Och boken är inte så bra som Bob Hansson sa - den är bättre! Mycket mycket bättre!

Detta är en helt enkelt fantastiskt bra bok och bland det bästa jag någonsin läst. Språket i boken är som en smekning. Vilken vokabulär! Vilken beskrivning av gestalterna och omgivningarna!

Sagolikt!

Boken handlar om släkten Abulheja och främst då kvinnan i en syskonskara på tre: Amal. Hon är på besök i sin barndoms hemstad Jenin på Västbanken tillsammans med sin dotter Sara då Israel, helt oväntat och oprovocerat, gör en våldsam räd in i det palestinska flyktinglägret. Stora delar av lägret jämnas med marken och hon slungas tillbaka i tiden, till 1967 och tiden för sexdagarskriget då hennes egen far dödades, hennes bror gick under jorden och hennes mor slöt sig inom sig själv av sorg och förtvivlan. En av hennes två bröder rövas bort av en israelisk soldat när barnet är sex månader gammalt. Den israeliske soldaten stjäl helt enkelt ett barn och överlämnar det till sin hustru som så innerligt önskar ett barn, men inte kan få egna. Åren går och det "israeliska" barnet växer upp och konfronteras så småningom med sin palestinske bror.

Denna bok, detta drama, är Amals egen berättelse om släkten Abulhejas skiftande levnadsöden och en ofantlig hyllning till den besynnerligt starka, men ordlösa kärlek, som får släkten att hålla ihop under fyra generationer trots svåra förluster och mödosamma umbäranden. I boken finns också ett släktträd som på ett detaljerat sätt hjälper till att hålla reda på alla namn som förekommer. 

Språket, de mjuka behagliga ordslingorna, beskrivningarna, som lägger sig som bomull runt hjärta och hjärna; intrigen; dialogen; karaktärerna - inte ett enda svagt ögonblick.

Denna bok är fulländad och öppnade upp ögonen på mej och gav mej en vidare förståelse av den pågående konflikten mellan Israel och Palestina.

Läs den och du kommer att förstå vad jag menar!

Betyg: !  !  !  !  !  !  !  !  !  ! (10)

 

 

 

 

 



Recension: E. Hetekivi-Olsson

Författare - Eija Hetekivi-Olsson

Titel - Ingenbarnsland

Utgivningsår - 2012

Förlag - Norstedts

 

Det är sällan man hör en bok bli så upphaussad i media. Knappt hade romanen landat på bokhandelsdiskarna förrän recensenterna försökte överträffa varandra med illfundiga superlativer. Ta bara DN:s kommentar: "Det här är en djävulskt stark debut". Eller SVT:s recensent som skriver: "En sån fantastiskt bra bok. Skriven med ett ursinningt driv. Helt nödvändig bok att läsa".

Och då var det väl inget annat att göra än att läsa denna fantastiska bok med sitt ursinninga driv.

Och jag blev inte besviken.

Boken är riktigt riktigt bra, inte fantastisk, men riktigt bra. Den är skarp, hård och kall som Gårdstens och Bergsjöns betong där rastlösa kedjerökande ungar springer omkring med sina trimmade tändare och snattar i butikerna.

Boken handlar om Miira. Hon är född i Sverige av finska föräldrar och placeras därför i en sunkig hemspråksklass. De vuxna och de snobbiga killarna anser sig vara mer värda och tycker att de vet bäst, men Miira vägrar att låsa sig hunsas av någon. Ingen, absolut ingen, ska kunna sätta sig på henne och bestämma över henne. Och, som det står på baksidetexten: "Hon tänker bli statsminister eller hjärnkirurg. Hon ska bara klara av det här med att bli tonåring först".

Boken skildrar en postsjuttital ungdomskultur som fortfarande finns kvar, om nu någon trodde att tiderna förändrats. Det är (nästan) samma rebeller, samma upprorsanda och hat, samma ilska och frustration att inte känna sig hemma och trygg - någonstans, samma känsla av svek. Och romanen är dessutom skrivet på ett språk som får pupillerna att dansa fram över sidorna. Det enda som känns lite onödigt, lite överarbetat, till skillnad från resten av texten som tycks ha kommit ut genom fingertopparna som en störtflod, är dialogerna; det blir lite väl mycket slang och dialekt emellanåt, men det kan man stå ut med.

Läs boken! Rekommenderas!

Betyg: !  !  !  !  !  !  ! (7)





Recension: P. Vincenzi

 

Författare - Penny Vincenzi

Titel - Vår bästa tid

Originalets titel - Best of times

Översättare - Jan Järnebrand

Utgivningsår - 2009

Förlag - Bonnierpocket

 

Jag säger det direkt: Det här var ingen bok som tilltalade mej. Så var det sagt.

Men det behöver inte betyda att boken inte tilltalar dej. Du får allt vara så vänlig att läsa själv och bilda dej en egen uppfattning.

Men jag måste också - i rättvisans namn - säga att de första 200 sidorna var ... helt okej. Då var jag involverad i handlingen och nyfiken på vad som skulle hända. Men det är sen, den sista halvan lite drygt, som det blir sååååå segt.

Författarinnan, Penny Vincenzi, har som så många andra engelska författare, en bakgrund som journalist och hon beskriver vad som kan inträffa när den totala katastrofen slår till i all sin obarmhärtiga grymhet. Hur vanliga, ordinära människors liv och vardag förändras och påverkas.

Katastrofen i detta fall är en våldsam bilolycka på en av Englands motorvägar. En långtradare med släp kränger plötsligt till, kör över mitträcket och kommer över på den motsatta körbanan med katastrofala konsekvenser som följd. Död, blod och lemlästade människor - och några som inte skadades alls, eller nästan inget alls - fysiskt ..... En försenad brudgum med mörka hemligheter på sitt samvete, en ung skådespelerska med chans på drömrollen om hon kommer fram i tid, en äldre dam som ska möta sin ungdoms kärlek på flygplatsen, en framgångsrik läkare vars hustru tror att han är på väg hem från en konferens, men där älskarinnan sitter bredvid honom.

Dessa människors fortsatta öden lyckas Vincenzi att på ett trovärdigt sätt berätta om och locka till fortsatt läsning - till att börja med. Denna väv av människor och intriger är riktigt intrikata, men det är nånstans nu som berättelsen kränger till och tippar över. Jag slås plötsligt av att alla kvinnor är så otroligt vackra och sexiga på sina långa ben och männen som mycket karlakarlar (de flesta). Allt verkar så tillrättalagt och konstruerat. Det gör att berättelsen tappar förtroende, det är inte längre verkligt. Jag menar ... vilka går omkring i verkligheten på långa sexiga ben och beskriver en olycka som "fasansfull"? Nja ... det blir som sagt tillrättalagt och ... onödigt.

Jag kommer att tänka böcker i Harlequin-serien eller sjukhusromaner, litterära såpoperor.

Nej - detta var ingenting för mej, men jag gav romanen en ärlig chans. Det är alla romaner värda.

Betyg: !  !  !  (3)

 

 



Recension: P. Redmond

 

 

Författare - Patrick Redmond

Titel - Ögonsten

Originalets titel - Apple of my eye

Översättare - Ylva Stålmarck

Utgivningsår - 2003

Förlag - Wahlström & Widstrand

 

Den engelske författaren Patrick Redmond föddes 1966 och bor nu sedan en tid tillbaka i staden Chelmsford i grevskapet Essex, ca 5 mil från London. Boken Ögonsten är hans tredje roman på svenska.

Och vilken bok sen!

En riktig rysare! (eller thriller som det står på omslaget).

Jag har alltid haft svårt för böcker inom kategorin deckare, eller spänningsromaner som en del också kallas, just av den orsaken att det är svårt att skriva en riktigt spännande berättelse, en berättrelse där man rycks med in i handlingen/intrigen och inte vill lägga ifrån sig boken då man är så nyfiken på hur det hela ska sluta. Jag har inte läst många sådana böcker, men den här boken är verkligen en roman som sticker ut och skiljer sig från mängden. Den är ett undantag.

Detta är en riktigt riktigt bra och spännande bok!

En riktigt spännande bok måste vara oförutsägbar. Jag som läsare ska inte på förhand kunna lista ut vad som ska hända på nästa sida. Ögonsten är just en sådan bok - den är oförutsägbar med ett klart och distinkt språk, trovärdiga dialoger. Trots sin tjocklek är berättelsen komprimerad och förtätad, man vet inte vart berättelsen ska ta vägen, vad som händer härnäst. Som läsare blir jag överraskad över en del vändningar och passager i berättelsen, skiftningar som får boken att lyfta och sväva iväg med mej hängande strax under. Och sen alla dessa små intrikata detaljer som författaren smyger in i språket och som gör att berättelsen så markant skiljer sig från dussinet andra i denna genre:

   "Hennes mamma satt i soffan i morgonrock. Hon var barfota. Med ena handen drog hon  oupphörligt i en hårtest. På kaffebordet stod en tekanna och två koppar, ett enormt fat med smörgåsar och ett äpple med ett brinnande ljus i mitten. "Mamma?" Inget svar. På radion sände man en pjäs om sjömän".

Korta meningar som förtätar berättelsen, som trycker ihop intrigen och gör beskrivningen så levande. Och så den lilla, egentligen obetydliga, detaljen på slutet: att radion sänder en pjäs om sjömän!?

Egentligen är det totalt ovidkommande, men i detta sammanhang bidrar det till att höja spänningen ytterligare några grader. Dessa detaljer är vad musiken är för filmen - absolut nödvändig.

Och författaren har just denna berättarstil som är så underhållande, målande och träffsäker.

Det är England och sent femtital. Ronnie Sidney är i tonåren och sin mammas älskade ögonsten i en annars grå och trist tillvaro. Ingen känner lille Ronnie lika väl som hon, hans mamma. Omständigheterna gör att Ronnies mamma tvingas lämna bort sin son som på nåder tas om hand av en fosterfamilj - och Ronnie får hela tiden höra att han är en oäkting. Han växer upp och blir en ung snygg grabb som både är välartad och intelligent och riktigt duktig på att teckna och måla.

Susan Ramsey ser ut som en liten filmstjärna - Elisabeth Taylor. Hon har under sin uppväxt överösts med kärlek av sina föräldrar, men när pappan dör förändras hennes tillvaro radikalt. Han ersätts av en illasinnad styvfar som förvandlar Susans liv till en mardröm.

När Ronnie och Susan möts är de i de tidiga tonåren och de dras till varandra som två magneter, de är varandras tvillingsjälar. Kärleken är stark, ömsesidig och oundviklig. Susan får Ronnie att avslöja sitt sanna jag, något som förfärar henne .....

Detta är en bok jag gärna kan rekommendera till den som vill sätta tänderna i en riktigt spännande bok. Men se till att du har gott om tid på dej. Det är svårt att sluta läsa när man kommit in i berättelsen. En natt släckte jag inte lampan förrän klockan tre. Jag kunde bara inte sluta. Jag måste få veta hur det går. Och sådär höll det på, sida upp och sida ner. Läs själva!

Betyg: !  !  !  !  !  !  !  !  (8)

 

 

Recension: M. Albom

 

Författare - Mitch Albom

Titel - Tisdagarna med Morrie

Originalets titel - Tuesdays with Morrie

Översättare - Kerstin Hallén

Utgivningsår - 1997

Förlag - Månpocket

 

Den amerikanske författaren, journalisten och kolumnisten Mitchell Savid "Mitch" Albom slog 1997 igenom med dunder och brak med boken Tisdagarna med Morrie. I fyra år låg hans debutbok på New York Times Bestseller-lista. Snacka om debut!

Den boken, samt de nästkommande, har hittills sålt i 20 miljoner exemplar, han är utgiven i 50 länder och finns översatt till 43 språk. Att han numera kan titulera sig höginkomsttagare är nog inte att ta i alltför mycket - och allt startade med denna bok: Tisdagarna med Morrie. En tunn, liten och oansenlig bok på lite drygt 180 sidor som kom att förändra hans liv. Och inte bara hans liv, utan säkert många av hans läsares liv eftersom detta är en berättelse som berör.

Morrie Schwartz var Mitch Alboms favoritprofessor och på examensdagen lovade Mitch att hålla kontakten, men det blev som det brukar bli, det tog 20 år innan han hörde av sig till sin gamle sociologiprofessor. Av en ren slump fick han syn på sin gamle lärare i TV. Han hade drabbats av en nervsjukdom, en djävulsk sjukdom som långsamt långsamt förlamar hans kropp, men inte hans briljanta sinne och hans lust att leva livet fullt ut, ända till slutet. Vi känner till sjukdomen som ALS.

Mitch beslutar sig för att besöka professor Schwartz varje tisdag, precis som under studieåren. De samtalar om allt möjligt - kärlek, äktenskap, förlåtelse, saknad och död, allt som känns angeläget just då och där. Denna pånyttfödda vänskap blir till professor Schwartz sista föreläsning, fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva. Denna sista kurs ägde rum en gång i veckan, på tisdagar, i professor Schwartz' hem. Den började efter frukosten. Ämnet var Livets Mening. Undervisningen byggde på Erfarenhet, men i stället för examen avslutades kursen med - en begravning.

I denna varma, ömsinta berättelse får vi följa professor Schwartz's mödosamma väg mot slutet. Vi får ta del av hans liv, hans tankar och känslor, hans erfarenheter och drömmar. Varje tisdag har sitt eget kapitel där de samtalar om olika saker, den första tisdagen pratar de om världen, den fjortonde och sista tisdagen säger de adjö till varandra.

Språket i denna berättelse är inte det sedvanliga "romanspråket", det är mer att likna vid en uppsats, eller kanske som en essä. Jag har lite svårt att förhålla mej till denna typ av text. Det känns mer som ett av alla dessa TV-program som följer ambulanspersonal i det dagliga arbetet, där kamerorna zoomar in både benbrott och hjärtinfarkter för att sedan följas av - reklam.

Nja - denna bok motsvarar inte mina förväntningar. Det känns lite väl "amerikanskt". Lite träffande då att läsa ett citat i boken av Morries favoritpoet W. H. Auden: Många arter drabbas av ödet: bara en hotar sig själv.

Men visst stämmer boken till eftertanke. Man stannar upp i texten, lägger boken åt sidan och seglar iväg i sina egna tankebanor en stund och jag tror inte det finns någon människa på denna planet som djupt inuti sig själv inte blir berörd av denna berättelse.

Betyg: !  !  !  !  !  (5)

 

 

 

 

 

 



Recension: A. Platonov

 

Författare - Andrej Platonov

Titel - Dzjan

Översättning - Kajsa Öberg Lindsten

Utgivningsår - 1957

Förlag - Ersatz

 

Bokförlaget Ersatz har, på ett berömvärt sätt, tagit initiativet till att ge ut den ryske författaren Andrej Platonovs samlade verk. Tre romaner har hittills presenterats för de svenska läsarna och i denna pocketutgåva har man samlat Platonovs tre mest kända verk, varav den sista i denna utgåva är romanen Dzjan, som betyder 'själen' eller 'det kära livet'.

Denna roman tillkom under åren 1934 - '35, men skulle inte komma att publiceras i hemlandet förrän efter författarens död 1957 då han avled i sviterna efter tuberkolos. Anledningen till den sena utgivningen stavas: Stalin! Någon gång under 30-talet råkade envåldshärskaren Josef Stalin få syn på en berättelse av Platonov i en tidskrift vilket ledde till att han omedelbart drabbades av kamrat Stalins missnöje vilket naturligtvis resulterade i förföljelse och att han alltmer sällan fick sina alster publicerade. Inte ens Platonovs milda och ofarliga, harmlösa barnpjäser fick publiceras.

Romanens huvudperson heter Nazar Tjagatajev och är en lika mycket naiv som hängiven ung stalinist av centralasiatiskt ursprung. Av den kommunistiska partiapparatens toppskikt i Moskva skickas han iväg för att leta rätt på och rädda den lilla folkspillra han själv en gång tillhört - Dzjan. Dessa marginaliserade människor, med en alltmer slocknande livsvilja, håller till någonstans i de hälsovådliga sumpmarkerna vid sjön Amu-Darja. Tjagatajev hittar dessa människor, han upptäcker sina rötter, men trots att han nu kommer att leva en tid bland de sina (han återfinner bl a sin gamla och skröpliga mor) förblir han en evig främling i ett utanförskap mitt ibland sitt eget folk, mitt i sitt ursprung.

Slutligen, i all ödmjuket, skriver han till sina uppdragsgivare i Moskva och anhåller om att folket Dzjan ska få erhålla allt behövligt materiellt stöd för att kunna överleva. Dessutom ligger det en kärlekshistoria och skvalpar på botten av denna berättelse som i långa stunder erbjuder en varm och fascinerande läsning. Ibland kan det vara svårt att riktigt se bilden som författaren målar upp; det är trots allt en helt annan tidsepok vi rör oss i, före de fruktansvärda utrensningarna, massvälten och livsmedelsbristen mellan de båda världskrigen. Det är en främmande kultur, ett annat språk och ett annat sätt att tänka.

Av någon anledning har jag alltid lockats av rysk kultur, såväl musik som litteratur. När mina femtonåriga skolkamrater uppe i de värmländska skogarna läste Fantomen och OSS 117 eller Manhattandeckarna, då gick jag ner på bibliotekt och lånade hem Dostojevskij och Bulgakov. Dessa svulstiga romaner som så enkelt griper tag och ruskar om (eller vaggar smekande) - som berör. Och denna bok utgör inget undantag vad det gäller att gripa tag. Jag blir berörd, ingen tvekan om det, men denna bok bör läsas i långa stycken, inte bara några sidor innan man släcker för natten, då halkar man lätt ur handlingen, stämningen. Det bör heller inte finnas något annat som stör i bakgrunden, ingenting som kan störa de tankebanor och miljöer som författaren så förtjänstfullt serverar oss läsare. När man väl har kommit in i berättelsen, fastnat i miljöerna och åker med i tankebanorna - då bjuds man på en hisnande och fascinerande resa tillbaka till en tid som för oss bortskämda västerlänningar ter sig så annorlunda och främmande - och lockande.

 

Betyg: !  !  !  !  !  !  (6)

 



 

 



Recension: P. Spiegelman

 

 

Författare - Peter Spiegelman

Titel - Lura döden

Originalets titel - Death's little helpers

Översättning - Lennart Olofsson

Utgivningsår - 2005

Förlag - Norstedts

 

"En klassisk deckare om Manhattans finanskvarter" står det att läsa på omslaget av den svenska pocketupplagan. Och det stämmer nog - en mer torftig och händelsefattig yttre miljö är det nog svårt att hitta. Och att sedan försöka skriva en nervkittlande spännande råkokt deckare i denna akademiskt händelsefattiga miljö verkar, av allt att döma, vara minst lika svårt som denna bok är ett klart bevis på. Jag menar ... hur spännande kan det bli när intrigen utspelas bland börsmäklare och finanshajar? Jag blev i alla fall inte speciellt berörd av denna berättelse. Fingernaglarna är intakta och ur min panna pressades det inte fram en enda droppe svett. Och det är väl ändå inte meningen. Det var nog inte Spiegelmans målsättning när han slog sig ner och påbörjade sitt hantverk. Och hantverk är just precis vad detta är - en dag på jobbet ... liksom. Inlevelse och fantasi är två viktiga ingredienser som jag tycker fattas. Efter att ha läst 250 sidor stannade jag upp och frågade mej själv när handlingen, spänningen skulle skjuta fart. Det hände absolut ingenting! Privatdetektiven John March letar sida upp och sida ner efter en försvunnen ex-make med lika stor frenesi som jag letar efter spänningen.

Privatdetektiven John March får alltså i uppdrag av en kvinna (som sedemera visar sig vara lesbisk) att leta rätt på hennes ex-man. När underhållspengarna plötsligt slutade komma var det dags att larma denne f d polis till att söka rätt på den vandrande plånboken. March startar sitt sökande och vänder på alla stenar som kommer i hans väg, men får inte ut något av någonting och precis som jag tröttnar, så tröttnar också March's uppdragsgivare: John March entledigas från jobbet. Uppdraget ska betraktas som utfört - men March är nu inte den som tar ett nej för ett nej. Han fortsätter sitt sökande. Och - fantastiskt - men när det återstår ca 40 - 45 sidor, dyker det plötsligt upp människor som hitintills varit helt okända, men som visar sig sitta inne med svaret på gåtan. Typiskt, skulle jag vilja påstå. I böcker/berättelser i denna genre dyker svaret på gåtan upp precis i slutskedet av boken. Och det är väl gott och väl, men vad som irriterar mej är att jag som läsare inte har skuggan av en chans att kunna gissa mej till berättelsens upplösning eftersom dessa personer som sitter inne med svaret inte har förekommit tidigare.

Och det är inte bra!

Jag vill som läsare vara med i handlingen. Jag vill delta. Jag vill bli ett med huvudpersonen.

Men det blir jag inte. Åtminstone inte i denna "deckare". Och det drar såklart ner betyget, även om det nu finns en och annan passage i boken som är lite småfinurlig. Jag anser inte att detta är en "måste-läsa-bok", men det bjuds ändock på lite underhållning här och där. Tågresan behöver t ex inte bli lika outhärdligt lång om man tar med sig denna bok av Peter Spiegelman.

Revlig resa!

 

Betyg: !  !  !  !  ! (5)