Recension: E. Hetekivi-Olsson

Författare - Eija Hetekivi-Olsson

Titel - Ingenbarnsland

Utgivningsår - 2012

Förlag - Norstedts

 

Det är sällan man hör en bok bli så upphaussad i media. Knappt hade romanen landat på bokhandelsdiskarna förrän recensenterna försökte överträffa varandra med illfundiga superlativer. Ta bara DN:s kommentar: "Det här är en djävulskt stark debut". Eller SVT:s recensent som skriver: "En sån fantastiskt bra bok. Skriven med ett ursinningt driv. Helt nödvändig bok att läsa".

Och då var det väl inget annat att göra än att läsa denna fantastiska bok med sitt ursinninga driv.

Och jag blev inte besviken.

Boken är riktigt riktigt bra, inte fantastisk, men riktigt bra. Den är skarp, hård och kall som Gårdstens och Bergsjöns betong där rastlösa kedjerökande ungar springer omkring med sina trimmade tändare och snattar i butikerna.

Boken handlar om Miira. Hon är född i Sverige av finska föräldrar och placeras därför i en sunkig hemspråksklass. De vuxna och de snobbiga killarna anser sig vara mer värda och tycker att de vet bäst, men Miira vägrar att låsa sig hunsas av någon. Ingen, absolut ingen, ska kunna sätta sig på henne och bestämma över henne. Och, som det står på baksidetexten: "Hon tänker bli statsminister eller hjärnkirurg. Hon ska bara klara av det här med att bli tonåring först".

Boken skildrar en postsjuttital ungdomskultur som fortfarande finns kvar, om nu någon trodde att tiderna förändrats. Det är (nästan) samma rebeller, samma upprorsanda och hat, samma ilska och frustration att inte känna sig hemma och trygg - någonstans, samma känsla av svek. Och romanen är dessutom skrivet på ett språk som får pupillerna att dansa fram över sidorna. Det enda som känns lite onödigt, lite överarbetat, till skillnad från resten av texten som tycks ha kommit ut genom fingertopparna som en störtflod, är dialogerna; det blir lite väl mycket slang och dialekt emellanåt, men det kan man stå ut med.

Läs boken! Rekommenderas!

Betyg: !  !  !  !  !  !  ! (7)