Författare - Peter Spiegelman
Titel - Lura döden
Originalets titel - Death's little helpers
Översättning - Lennart Olofsson
Utgivningsår - 2005
Förlag - Norstedts
"En klassisk deckare om Manhattans finanskvarter" står det att läsa på omslaget av den svenska pocketupplagan. Och det stämmer nog - en mer torftig och händelsefattig yttre miljö är det nog svårt att hitta. Och att sedan försöka skriva en nervkittlande spännande råkokt deckare i denna akademiskt händelsefattiga miljö verkar, av allt att döma, vara minst lika svårt som denna bok är ett klart bevis på. Jag menar ... hur spännande kan det bli när intrigen utspelas bland börsmäklare och finanshajar? Jag blev i alla fall inte speciellt berörd av denna berättelse. Fingernaglarna är intakta och ur min panna pressades det inte fram en enda droppe svett. Och det är väl ändå inte meningen. Det var nog inte Spiegelmans målsättning när han slog sig ner och påbörjade sitt hantverk. Och hantverk är just precis vad detta är - en dag på jobbet ... liksom. Inlevelse och fantasi är två viktiga ingredienser som jag tycker fattas. Efter att ha läst 250 sidor stannade jag upp och frågade mej själv när handlingen, spänningen skulle skjuta fart. Det hände absolut ingenting! Privatdetektiven John March letar sida upp och sida ner efter en försvunnen ex-make med lika stor frenesi som jag letar efter spänningen.
Privatdetektiven John March får alltså i uppdrag av en kvinna (som sedemera visar sig vara lesbisk) att leta rätt på hennes ex-man. När underhållspengarna plötsligt slutade komma var det dags att larma denne f d polis till att söka rätt på den vandrande plånboken. March startar sitt sökande och vänder på alla stenar som kommer i hans väg, men får inte ut något av någonting och precis som jag tröttnar, så tröttnar också March's uppdragsgivare: John March entledigas från jobbet. Uppdraget ska betraktas som utfört - men March är nu inte den som tar ett nej för ett nej. Han fortsätter sitt sökande. Och - fantastiskt - men när det återstår ca 40 - 45 sidor, dyker det plötsligt upp människor som hitintills varit helt okända, men som visar sig sitta inne med svaret på gåtan. Typiskt, skulle jag vilja påstå. I böcker/berättelser i denna genre dyker svaret på gåtan upp precis i slutskedet av boken. Och det är väl gott och väl, men vad som irriterar mej är att jag som läsare inte har skuggan av en chans att kunna gissa mej till berättelsens upplösning eftersom dessa personer som sitter inne med svaret inte har förekommit tidigare.
Och det är inte bra!
Jag vill som läsare vara med i handlingen. Jag vill delta. Jag vill bli ett med huvudpersonen.
Men det blir jag inte. Åtminstone inte i denna "deckare". Och det drar såklart ner betyget, även om det nu finns en och annan passage i boken som är lite småfinurlig. Jag anser inte att detta är en "måste-läsa-bok", men det bjuds ändock på lite underhållning här och där. Tågresan behöver t ex inte bli lika outhärdligt lång om man tar med sig denna bok av Peter Spiegelman.
Revlig resa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar