Recension: A. Solzjenitsyn

Författare - Aleksandr Solzjenitsyn

Titel - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Originalets titel - Odin den Ivana Denisovitja

Översättare - Hans Björkegren

Utgivningsår - 1963

Förlag - Bonniers

 

 

Det är ändå lite förunderligt, att en bok som så detaljerat beskriver helvetet på jorden, fångenskapen i Gulagarkipelagen någonstans i Sibirien, under den strängaste kyla och vedervärdigaste förhållanden, ändå kan innehålla så mycket humor och medmänsklig värme.

Svart ironi? Kanske det .....

Solzjenitsyn föddes 1918 i Kislovodsk i Stavropol-regionen i södra Ryssland. Fadern, som var officer i tsarens armé, hade förolyckats i jaktolycka sex månader innan Aleksandrs födelse. Under andra världskriget deltog Aleksandr Solzjenitsyn i Röda Arméns framryckning genom Polen, men arresterades i början av 1945 sedan han uttalat sig nedsättande om Stalins militära förmåga i ett brev till en vän. Han skickades i fängelse och kom att tillbringa åtta år i olika specialfängelser och läger fram till 1953 då han benådades exakt på dagen då Stalin avled. Solzjenitsyn fick Nobelpriset i litteratur 1970 och avled i Ryssland 2008, efter att ha tillbringat större delen av livet i exil i Vermont, USA. Han begravdes under högtidliga former där han hyllades som en nationell hjälte.

Som bokälskande tonåring brukade jag gå omkring i biblioteket i hemorten, Torsby i norra Värmland, och bläddra bland de fantastiska underverken som stod uppradade i hyllorna och suga i mej de fullkomligt magiska dofterna. Jag minns att jag lånade hem bl a En dag i Ivan Denisovitjs liv, men vad jag inte minns är vad den handlade om eller vad jag tyckte om boken.

Nu har jag läst om romanen, eller ska man kanske säga "långnovellen", med stor förtjusning och stum beundran då upplevelserna i boken bygger på Solzjenitsyns egna erfarenheter.

Boken inleds med att revljen går klockan fem på morgonen, någon slår med en hammare på en bit järnvägsräls. Ute på den sibiriska tundran, där det inte finns ett enda träd att ta skydd bakom, är det 30 grader kallt när lägerfånge S 858 tillsammans med sina olycksbröder i den 104:e brigaden marscherar ut till ett meningslöst bygge för att uppföra en mur.

Och boken handlar om denna enda dag i hans liv, från morgon till kväll och allt han är med om och upplever: svordomarna, de brutala skämten, skräcken att hamna i isoleringscellen, men också glädjen över att han har lyckats få två portioner gröt i stället för en, han har hittat och lyckats smuggla med sig en bit av ett sågblad som han ämnar tillverka en liten kniv av, han har fått tag på tillräckligt med tobak för att kunna röka några papyrosser och han har sluppit den hatade straffcellen. Dagen har varit så lyckad att Denisovitj i slutet av berättelsen, när han ligger nerbäddad under en filt och en rock, kan summera dagen som att "det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag".

Svart ironi?

Ta dej tid att läsa denna 200 sidor korta bok i ett sträck, sjunk in i miljöbeskrivningarna och de råbarkade, givmilda och kuvade själarna, känn dofterna och lyssna till knarret i snön under kängorna som är så starkt i den omänskliga kylan att den överröstar varje försök till samtal. Ta dej denna tid och du får vara med om en resa i tid och rum av sällan skådat slag och betänk att denna berättelse, denna "vittneslitteratur", var explosivt sprängstoff på sin tid; en berättelse som förändrade ett samhälles syn på sig självt och ytterst byggd på egna upplevelser.

Originalmanuskriptet var skrivet på maskin, på tunt papper med minsta möjliga radavstånd och på båda sidor, allt för att bladen lätt skulle kunna gömmas undan och smugglas ut till väst.

Ta med den bakgrunden när du slår dej ner för att starta din resa och ta del av en upplevelse som kanske till och med kan ge dej köldskador .....

Betyg: !  !  !  !  !  !  !  (7)