Recension: P. Vincenzi

 

Författare - Penny Vincenzi

Titel - Vår bästa tid

Originalets titel - Best of times

Översättare - Jan Järnebrand

Utgivningsår - 2009

Förlag - Bonnierpocket

 

Jag säger det direkt: Det här var ingen bok som tilltalade mej. Så var det sagt.

Men det behöver inte betyda att boken inte tilltalar dej. Du får allt vara så vänlig att läsa själv och bilda dej en egen uppfattning.

Men jag måste också - i rättvisans namn - säga att de första 200 sidorna var ... helt okej. Då var jag involverad i handlingen och nyfiken på vad som skulle hända. Men det är sen, den sista halvan lite drygt, som det blir sååååå segt.

Författarinnan, Penny Vincenzi, har som så många andra engelska författare, en bakgrund som journalist och hon beskriver vad som kan inträffa när den totala katastrofen slår till i all sin obarmhärtiga grymhet. Hur vanliga, ordinära människors liv och vardag förändras och påverkas.

Katastrofen i detta fall är en våldsam bilolycka på en av Englands motorvägar. En långtradare med släp kränger plötsligt till, kör över mitträcket och kommer över på den motsatta körbanan med katastrofala konsekvenser som följd. Död, blod och lemlästade människor - och några som inte skadades alls, eller nästan inget alls - fysiskt ..... En försenad brudgum med mörka hemligheter på sitt samvete, en ung skådespelerska med chans på drömrollen om hon kommer fram i tid, en äldre dam som ska möta sin ungdoms kärlek på flygplatsen, en framgångsrik läkare vars hustru tror att han är på väg hem från en konferens, men där älskarinnan sitter bredvid honom.

Dessa människors fortsatta öden lyckas Vincenzi att på ett trovärdigt sätt berätta om och locka till fortsatt läsning - till att börja med. Denna väv av människor och intriger är riktigt intrikata, men det är nånstans nu som berättelsen kränger till och tippar över. Jag slås plötsligt av att alla kvinnor är så otroligt vackra och sexiga på sina långa ben och männen som mycket karlakarlar (de flesta). Allt verkar så tillrättalagt och konstruerat. Det gör att berättelsen tappar förtroende, det är inte längre verkligt. Jag menar ... vilka går omkring i verkligheten på långa sexiga ben och beskriver en olycka som "fasansfull"? Nja ... det blir som sagt tillrättalagt och ... onödigt.

Jag kommer att tänka böcker i Harlequin-serien eller sjukhusromaner, litterära såpoperor.

Nej - detta var ingenting för mej, men jag gav romanen en ärlig chans. Det är alla romaner värda.

Betyg: !  !  !  (3)

 

 



Recension: P. Redmond

 

 

Författare - Patrick Redmond

Titel - Ögonsten

Originalets titel - Apple of my eye

Översättare - Ylva Stålmarck

Utgivningsår - 2003

Förlag - Wahlström & Widstrand

 

Den engelske författaren Patrick Redmond föddes 1966 och bor nu sedan en tid tillbaka i staden Chelmsford i grevskapet Essex, ca 5 mil från London. Boken Ögonsten är hans tredje roman på svenska.

Och vilken bok sen!

En riktig rysare! (eller thriller som det står på omslaget).

Jag har alltid haft svårt för böcker inom kategorin deckare, eller spänningsromaner som en del också kallas, just av den orsaken att det är svårt att skriva en riktigt spännande berättelse, en berättrelse där man rycks med in i handlingen/intrigen och inte vill lägga ifrån sig boken då man är så nyfiken på hur det hela ska sluta. Jag har inte läst många sådana böcker, men den här boken är verkligen en roman som sticker ut och skiljer sig från mängden. Den är ett undantag.

Detta är en riktigt riktigt bra och spännande bok!

En riktigt spännande bok måste vara oförutsägbar. Jag som läsare ska inte på förhand kunna lista ut vad som ska hända på nästa sida. Ögonsten är just en sådan bok - den är oförutsägbar med ett klart och distinkt språk, trovärdiga dialoger. Trots sin tjocklek är berättelsen komprimerad och förtätad, man vet inte vart berättelsen ska ta vägen, vad som händer härnäst. Som läsare blir jag överraskad över en del vändningar och passager i berättelsen, skiftningar som får boken att lyfta och sväva iväg med mej hängande strax under. Och sen alla dessa små intrikata detaljer som författaren smyger in i språket och som gör att berättelsen så markant skiljer sig från dussinet andra i denna genre:

   "Hennes mamma satt i soffan i morgonrock. Hon var barfota. Med ena handen drog hon  oupphörligt i en hårtest. På kaffebordet stod en tekanna och två koppar, ett enormt fat med smörgåsar och ett äpple med ett brinnande ljus i mitten. "Mamma?" Inget svar. På radion sände man en pjäs om sjömän".

Korta meningar som förtätar berättelsen, som trycker ihop intrigen och gör beskrivningen så levande. Och så den lilla, egentligen obetydliga, detaljen på slutet: att radion sänder en pjäs om sjömän!?

Egentligen är det totalt ovidkommande, men i detta sammanhang bidrar det till att höja spänningen ytterligare några grader. Dessa detaljer är vad musiken är för filmen - absolut nödvändig.

Och författaren har just denna berättarstil som är så underhållande, målande och träffsäker.

Det är England och sent femtital. Ronnie Sidney är i tonåren och sin mammas älskade ögonsten i en annars grå och trist tillvaro. Ingen känner lille Ronnie lika väl som hon, hans mamma. Omständigheterna gör att Ronnies mamma tvingas lämna bort sin son som på nåder tas om hand av en fosterfamilj - och Ronnie får hela tiden höra att han är en oäkting. Han växer upp och blir en ung snygg grabb som både är välartad och intelligent och riktigt duktig på att teckna och måla.

Susan Ramsey ser ut som en liten filmstjärna - Elisabeth Taylor. Hon har under sin uppväxt överösts med kärlek av sina föräldrar, men när pappan dör förändras hennes tillvaro radikalt. Han ersätts av en illasinnad styvfar som förvandlar Susans liv till en mardröm.

När Ronnie och Susan möts är de i de tidiga tonåren och de dras till varandra som två magneter, de är varandras tvillingsjälar. Kärleken är stark, ömsesidig och oundviklig. Susan får Ronnie att avslöja sitt sanna jag, något som förfärar henne .....

Detta är en bok jag gärna kan rekommendera till den som vill sätta tänderna i en riktigt spännande bok. Men se till att du har gott om tid på dej. Det är svårt att sluta läsa när man kommit in i berättelsen. En natt släckte jag inte lampan förrän klockan tre. Jag kunde bara inte sluta. Jag måste få veta hur det går. Och sådär höll det på, sida upp och sida ner. Läs själva!

Betyg: !  !  !  !  !  !  !  !  (8)

 

 

Recension: M. Albom

 

Författare - Mitch Albom

Titel - Tisdagarna med Morrie

Originalets titel - Tuesdays with Morrie

Översättare - Kerstin Hallén

Utgivningsår - 1997

Förlag - Månpocket

 

Den amerikanske författaren, journalisten och kolumnisten Mitchell Savid "Mitch" Albom slog 1997 igenom med dunder och brak med boken Tisdagarna med Morrie. I fyra år låg hans debutbok på New York Times Bestseller-lista. Snacka om debut!

Den boken, samt de nästkommande, har hittills sålt i 20 miljoner exemplar, han är utgiven i 50 länder och finns översatt till 43 språk. Att han numera kan titulera sig höginkomsttagare är nog inte att ta i alltför mycket - och allt startade med denna bok: Tisdagarna med Morrie. En tunn, liten och oansenlig bok på lite drygt 180 sidor som kom att förändra hans liv. Och inte bara hans liv, utan säkert många av hans läsares liv eftersom detta är en berättelse som berör.

Morrie Schwartz var Mitch Alboms favoritprofessor och på examensdagen lovade Mitch att hålla kontakten, men det blev som det brukar bli, det tog 20 år innan han hörde av sig till sin gamle sociologiprofessor. Av en ren slump fick han syn på sin gamle lärare i TV. Han hade drabbats av en nervsjukdom, en djävulsk sjukdom som långsamt långsamt förlamar hans kropp, men inte hans briljanta sinne och hans lust att leva livet fullt ut, ända till slutet. Vi känner till sjukdomen som ALS.

Mitch beslutar sig för att besöka professor Schwartz varje tisdag, precis som under studieåren. De samtalar om allt möjligt - kärlek, äktenskap, förlåtelse, saknad och död, allt som känns angeläget just då och där. Denna pånyttfödda vänskap blir till professor Schwartz sista föreläsning, fylld av visdom och erfarenhet, en lektion i konsten att leva. Denna sista kurs ägde rum en gång i veckan, på tisdagar, i professor Schwartz' hem. Den började efter frukosten. Ämnet var Livets Mening. Undervisningen byggde på Erfarenhet, men i stället för examen avslutades kursen med - en begravning.

I denna varma, ömsinta berättelse får vi följa professor Schwartz's mödosamma väg mot slutet. Vi får ta del av hans liv, hans tankar och känslor, hans erfarenheter och drömmar. Varje tisdag har sitt eget kapitel där de samtalar om olika saker, den första tisdagen pratar de om världen, den fjortonde och sista tisdagen säger de adjö till varandra.

Språket i denna berättelse är inte det sedvanliga "romanspråket", det är mer att likna vid en uppsats, eller kanske som en essä. Jag har lite svårt att förhålla mej till denna typ av text. Det känns mer som ett av alla dessa TV-program som följer ambulanspersonal i det dagliga arbetet, där kamerorna zoomar in både benbrott och hjärtinfarkter för att sedan följas av - reklam.

Nja - denna bok motsvarar inte mina förväntningar. Det känns lite väl "amerikanskt". Lite träffande då att läsa ett citat i boken av Morries favoritpoet W. H. Auden: Många arter drabbas av ödet: bara en hotar sig själv.

Men visst stämmer boken till eftertanke. Man stannar upp i texten, lägger boken åt sidan och seglar iväg i sina egna tankebanor en stund och jag tror inte det finns någon människa på denna planet som djupt inuti sig själv inte blir berörd av denna berättelse.

Betyg: !  !  !  !  !  (5)

 

 

 

 

 

 



Recension: A. Platonov

 

Författare - Andrej Platonov

Titel - Dzjan

Översättning - Kajsa Öberg Lindsten

Utgivningsår - 1957

Förlag - Ersatz

 

Bokförlaget Ersatz har, på ett berömvärt sätt, tagit initiativet till att ge ut den ryske författaren Andrej Platonovs samlade verk. Tre romaner har hittills presenterats för de svenska läsarna och i denna pocketutgåva har man samlat Platonovs tre mest kända verk, varav den sista i denna utgåva är romanen Dzjan, som betyder 'själen' eller 'det kära livet'.

Denna roman tillkom under åren 1934 - '35, men skulle inte komma att publiceras i hemlandet förrän efter författarens död 1957 då han avled i sviterna efter tuberkolos. Anledningen till den sena utgivningen stavas: Stalin! Någon gång under 30-talet råkade envåldshärskaren Josef Stalin få syn på en berättelse av Platonov i en tidskrift vilket ledde till att han omedelbart drabbades av kamrat Stalins missnöje vilket naturligtvis resulterade i förföljelse och att han alltmer sällan fick sina alster publicerade. Inte ens Platonovs milda och ofarliga, harmlösa barnpjäser fick publiceras.

Romanens huvudperson heter Nazar Tjagatajev och är en lika mycket naiv som hängiven ung stalinist av centralasiatiskt ursprung. Av den kommunistiska partiapparatens toppskikt i Moskva skickas han iväg för att leta rätt på och rädda den lilla folkspillra han själv en gång tillhört - Dzjan. Dessa marginaliserade människor, med en alltmer slocknande livsvilja, håller till någonstans i de hälsovådliga sumpmarkerna vid sjön Amu-Darja. Tjagatajev hittar dessa människor, han upptäcker sina rötter, men trots att han nu kommer att leva en tid bland de sina (han återfinner bl a sin gamla och skröpliga mor) förblir han en evig främling i ett utanförskap mitt ibland sitt eget folk, mitt i sitt ursprung.

Slutligen, i all ödmjuket, skriver han till sina uppdragsgivare i Moskva och anhåller om att folket Dzjan ska få erhålla allt behövligt materiellt stöd för att kunna överleva. Dessutom ligger det en kärlekshistoria och skvalpar på botten av denna berättelse som i långa stunder erbjuder en varm och fascinerande läsning. Ibland kan det vara svårt att riktigt se bilden som författaren målar upp; det är trots allt en helt annan tidsepok vi rör oss i, före de fruktansvärda utrensningarna, massvälten och livsmedelsbristen mellan de båda världskrigen. Det är en främmande kultur, ett annat språk och ett annat sätt att tänka.

Av någon anledning har jag alltid lockats av rysk kultur, såväl musik som litteratur. När mina femtonåriga skolkamrater uppe i de värmländska skogarna läste Fantomen och OSS 117 eller Manhattandeckarna, då gick jag ner på bibliotekt och lånade hem Dostojevskij och Bulgakov. Dessa svulstiga romaner som så enkelt griper tag och ruskar om (eller vaggar smekande) - som berör. Och denna bok utgör inget undantag vad det gäller att gripa tag. Jag blir berörd, ingen tvekan om det, men denna bok bör läsas i långa stycken, inte bara några sidor innan man släcker för natten, då halkar man lätt ur handlingen, stämningen. Det bör heller inte finnas något annat som stör i bakgrunden, ingenting som kan störa de tankebanor och miljöer som författaren så förtjänstfullt serverar oss läsare. När man väl har kommit in i berättelsen, fastnat i miljöerna och åker med i tankebanorna - då bjuds man på en hisnande och fascinerande resa tillbaka till en tid som för oss bortskämda västerlänningar ter sig så annorlunda och främmande - och lockande.

 

Betyg: !  !  !  !  !  !  (6)

 



 

 



Recension: P. Spiegelman

 

 

Författare - Peter Spiegelman

Titel - Lura döden

Originalets titel - Death's little helpers

Översättning - Lennart Olofsson

Utgivningsår - 2005

Förlag - Norstedts

 

"En klassisk deckare om Manhattans finanskvarter" står det att läsa på omslaget av den svenska pocketupplagan. Och det stämmer nog - en mer torftig och händelsefattig yttre miljö är det nog svårt att hitta. Och att sedan försöka skriva en nervkittlande spännande råkokt deckare i denna akademiskt händelsefattiga miljö verkar, av allt att döma, vara minst lika svårt som denna bok är ett klart bevis på. Jag menar ... hur spännande kan det bli när intrigen utspelas bland börsmäklare och finanshajar? Jag blev i alla fall inte speciellt berörd av denna berättelse. Fingernaglarna är intakta och ur min panna pressades det inte fram en enda droppe svett. Och det är väl ändå inte meningen. Det var nog inte Spiegelmans målsättning när han slog sig ner och påbörjade sitt hantverk. Och hantverk är just precis vad detta är - en dag på jobbet ... liksom. Inlevelse och fantasi är två viktiga ingredienser som jag tycker fattas. Efter att ha läst 250 sidor stannade jag upp och frågade mej själv när handlingen, spänningen skulle skjuta fart. Det hände absolut ingenting! Privatdetektiven John March letar sida upp och sida ner efter en försvunnen ex-make med lika stor frenesi som jag letar efter spänningen.

Privatdetektiven John March får alltså i uppdrag av en kvinna (som sedemera visar sig vara lesbisk) att leta rätt på hennes ex-man. När underhållspengarna plötsligt slutade komma var det dags att larma denne f d polis till att söka rätt på den vandrande plånboken. March startar sitt sökande och vänder på alla stenar som kommer i hans väg, men får inte ut något av någonting och precis som jag tröttnar, så tröttnar också March's uppdragsgivare: John March entledigas från jobbet. Uppdraget ska betraktas som utfört - men March är nu inte den som tar ett nej för ett nej. Han fortsätter sitt sökande. Och - fantastiskt - men när det återstår ca 40 - 45 sidor, dyker det plötsligt upp människor som hitintills varit helt okända, men som visar sig sitta inne med svaret på gåtan. Typiskt, skulle jag vilja påstå. I böcker/berättelser i denna genre dyker svaret på gåtan upp precis i slutskedet av boken. Och det är väl gott och väl, men vad som irriterar mej är att jag som läsare inte har skuggan av en chans att kunna gissa mej till berättelsens upplösning eftersom dessa personer som sitter inne med svaret inte har förekommit tidigare.

Och det är inte bra!

Jag vill som läsare vara med i handlingen. Jag vill delta. Jag vill bli ett med huvudpersonen.

Men det blir jag inte. Åtminstone inte i denna "deckare". Och det drar såklart ner betyget, även om det nu finns en och annan passage i boken som är lite småfinurlig. Jag anser inte att detta är en "måste-läsa-bok", men det bjuds ändock på lite underhållning här och där. Tågresan behöver t ex inte bli lika outhärdligt lång om man tar med sig denna bok av Peter Spiegelman.

Revlig resa!

 

Betyg: !  !  !  !  ! (5)