Den ryska poesins drottning!

På Axess TV:

Anna Achmatova - Den ryska poesins drottning

Så kallas hon.

Den ryska poeten Anna Achmatova (1889-1966) som mötte stor framgång redan vid 25 års ålder. Men århundradets tragedier drabbade henne - svält, krig, revolution och sovjetregimens kulturförakt. Dessutom miste hon två män.

Missa nu inte att se hennes historia berättad av poeten Anatoly Naiman.

Anatoly Naiman ingick i den nära kretsen kring Anna Achmatova under hennes sista år. Han reser till de platser Anna Achmatova besökt och där hon har bott. Genom arkivmaterial, foton och de många porträtt som målats av Anna Achmatova väcks hon åter till liv.

 

Hålltider:

Söndag 30 dec kl 17.30                            

Nyårsafton 31 dec kl 11.40

Nyårsdagen 1 jan kl 12.05                      

Onsdag 2 jan kl 18.30

Torsdag 3 jan kl 05.30                            

Lördag 5 jan kl 00.15

Recension: W. Szymborska

Författare - Wislawa Szymborska

Titel - Nära ögat

Översättning - Anders Bodegård

Utgivningsår - 1997

Förlag - FIB:s Lyrikklubb

 

Jag har för vana att avsluta dagen med att läsa några dikter innan jag släcker lampan. En mycket behaglig avslutning på en arbetsdag som jag varmt kan rekommendera.

En bok som jag då varmt puffar för är en liten, för ögat oansenlig sammanställning av den polska nobelpristagerskan Wislawa Szymborska - "Nära Ögat". Dikterna har både översatts och valts ut av Szymborska gode vän i över 30 år: Anders Bodegård, och han har gjort ett förträffligt arbete. De 27 dikterna är små mästerverk, små guldkorn, var för sig, och ihopfogade, tillsammans, bredvid varandra på detta sätt, utgör de ett måste i ett hemmabibliotek.

Szymborksa är en språkkonstnär av stora mått, en språkakrobat av en alldeles särskild sort, där många av dikterna gör våghalsiga saltomortaler - utan skyddsnät; en av dikterna har också passande nog titeln "Akrobaten". Merparten av dikterna är annars hämtade från samlingen "Slutet Och Början" som utgavs 1993, men vi hittar också små pärlor från 50-talet, den äldsta är betitlad "Fyra På Morgonen": Timmen mellan natt och dag. / Timmen mellan mage och rygg. / Timmen för dem som är trettio.

Wislawa Szymborska föddes 1923 i den polska staden Bnin, men växte upp i Krakow där hon levde under hela sitt liv och där hon avslutade sin jordiska vandring i februari 2012.

I mars 1945, två månader före andra världskrigets slut, blev hon publicerad för allra första gången; det skedde i en dagstidning och dikten hette Szukam Slowa - Jag Söker Ordet. 1953 började hon arbeta för det litterära magasinet "Litterärt Liv" och stannade där i 38 år. I Sverige introducerades hon 1980 av det lilla förlaget OrdStröm med volymen "Aldrig Två Gånger" och hon belönades med Nobelpriset 1996. Hon var verkligen sparsmakad; under sin levnad publicerade hon bara omkring 300 dikter. Hon var extremt noggrann med sina formuleringar; ansåg att varje dikt skulle stå för sig själv och verka i dialog med läsaren.

In i det sista var hon aktiv. Bara några månader innan sin bortgång skrev hon dikter för en ny samling med den lätt ironiska titeln "Nu får det vara nog".

I Sverige är hon, vid sidan av Tomas Tranströmer, en av de mest lästa poeterna. Hennes lyrik läses ofta på begravningar och i den svenska konfessionella boken "Den Svenska Högtidsboken" finns hon representerad med inte mindre än tio dikter.

Hennes specialitet i sin diktning, något som märks mycket väl i denna lilla samling, är att hon på ett vardagsnära vis, men med knivskarp intelligens och ofta med traditionell polsk ironi, lyckas visa att tillvaron pågår - hela tiden, att varje ny dag är ett underverk som man bör försöka ta till sig. Hon är inte de stora anfäktelsernas eller känsloyttringarnas poet. Hon har en vidunderlig förmåga att helt stilla och lugnt se allting ur evighetens synvinkel, ständigt ödmjukt medveten om att hon själv bara är en budbärerska.

I denna fina samling finns dikten "Slutet och Början" (ett utdrag): Efter varje krig / måste någon städa upp. / En någorlunda ordning / uppstår inte av sig själv. // Någon måste skyffla undan / spillrorna från vägarna / så att vagnarna ska kunna / forsla undan liken. // Någon måste dra fram en stock / och stötta upp väggen, / någon sätta glas i fönstret / och hänga dörren på gångjärn. // Det gör sig inte på bild / och pågår i åratal. / Alla kameror har redan åkt / till ett annat krig.

Helt fantastiskt!

Och jag kan inte nog betona: läs denna lilla bok. Njut av dessa 27 dikter, dessa ödmjuka, och många gånger humoristiska, betraktelser över livet.

När jag nu sätter betyg gör jag det i jämförelse med all annan litteratur i gruppen "Lyrik". De andra grupperna är "Skönlitteratur", "Historia", "Biografier".

Betyg: !  !  !  !  !  !  !  !  (8)

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Recension: J-P. Sartre

Författare - Jean-Paul Sartre

Titel - Äcklet

Originalets titel - La Nausée

Översättning - Eva Alexanderson

Utgivningsår - 1938

Förlag - Bonniers

 

Det tog mej lite drygt 40 år att läsa denna bok. Jag började när jag var runt fjorton femton år gammal, fattade ingenting, la ifrån mej boken, men tog tag i denna ikon bland litteraturens ikoner och nu gick det bättre, även om jag måste säga att Äcklet, Sartres debutroman, är en av de märkligaste böcker jag någonsin läst.

Sartre brukar benämnas existensialismens fader och denna filosofiska ism går som en röd tråd genom berättelsen.

Antoine Roquentin har slagit sig ner i Bouville, en omskrivning för Le Havre, för att arbeta med sitt historiska verk om markis de Rollebon, som misstänktes för att ligga bakom mordet på tsar Paul I. Arbetet skänker honom dock ingen tillfredsställelse; han flackar runt mellan caféerna, läsesalen på biblioteket, olika kvinnors famnar och långa promenader på de blåsiga gatorna; Roquentin blir till sist uttråkad och oförmögen att upprätta och behålla kontakten med det närvarande. I sin ensamhet är han ständigt iakttagande och reflekterande, hela hans tänkande är riktat mot världen, åt världen, mot konkreta föremål och ting. Han ingår själv bland dem. Varje utsaga om tillvaron blir en fråga för medvetandet, ett medvetande som inte är någon enhetlig företeelse utan står som föremål för sina egna iakttagelser. Jaget framträder i samband med denna reflektion som vilket objekt eller tillstånd som helst, ett jag i världen. Han formulerar ett alternativ till Descartes "jag tänker, alltså är jag till", ("jag tänker inte alltså är jag en mustasch") där existensen inte går att framställa som en logisk slutsats, eftersom allt tänkande är riktat, man tänker ju på något. Jaget måste således återfinnas bland dessa reflekterande objekt. Sambandet framträder i en bländande klarhet som inger Roquentin känslor av meningslöshet och - äckel, i anfall som kan liknas vid panikångest. Vi får aldrig veta exakt vad det är som utlöser dessa anfall, men processen drivs på sin spets i denna berättelse i dagboksform från nyåret 1932.

  Man måste vara koncentrerad, fokuserad, hela tiden under läsningen. Slappnar man av och låter tankarna vandra iväg, låter textraderna bli en textmassa utan innehåll, då tappar man genast bort sig själv och man får börja om. Det är ibland jobbigt, krävande jobbigt, men samtidigt är boken så fascinerande (och faktiskt - bitvis - riktigt humoristisk) att det är värt besväret.

  Hans f d flickvän, som han fortfarande efter alla dessa år, är förälskad i, skriver till honom och ber om ett möte. Roquentin blir lycklig över detta, ser fram mot mötet då han innerst inne hoppas på en försoning. Men anledningen till att Anny ville träffa honom var att hon ville se hur mycket hon själv har förändrats sedan deras förhållande tog slut. Hon säger sig veta att han icke är av sådan natur att han förändras, någonsin, hos honom står allt still. Han protesterar och försöker hävda motsatsen, att han också minsann har förändrats, men det tjänar ingenting till.

  Bittert.

  Denna bok är en riktig klassiker och en bok jag rekommenderar: om man lyckas tränga in i Sartres irrvägar och tankesprång och behålla fokus - då bjuds man på en läsning man sällan eller aldrig i framtiden kommer att komma i närheten av.

Betyg: !  !  !  !  !  !  (6)

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Recension: R. Saviano

Författare - Roberto Saviano

Titel - Gomorra

Originalets titel - Gomorra

Översättning - Barbro Andersson

Utgivningsår - 2006

Förlag - Brombergs

 

Roberto Saviano är en italiensk författare och journalist som vände upp och ner på inte bara sitt eget liv utan också på en hel del andra italienares liv - maffiamedlemmarnas - när hans litterära debut landade på bokhandelsdiskarna 2006. Boken Gomorra blev snabbt en riktig best-seller och har översatts till 40 olika språk och gav upphov till en film som kom 2008.  Sedan dess lever Saviano med skydd av livvakter eftersom han snabbt fick ett dödshot från maffian på sig. I boken, men också i tidningsartiklar, avslöjar han den Neapelbaserade maffiaorganisationen Camorra. Och efter att jag nu har läst denna bok förstår jag varför han numera inte sover mer än tre nätter på samma plats. "Det händer att jag vaknar mitt i natten av ångest och inte vet, eller kommer ihåg, var jag är. Det är ett hemskt liv", säger han i en intervju i Dagens Nyheter i samband med att han tilldelades Olof Palme-priset tidigare i år, 2012.

Frågan som dyker upp i mitt huvud under den fascinerande och välformulerade läsningen är: Är det värt priset? Denna frågeställning är just nu (december 2012) sannerligen aktuell då Aftonbladets duktiga journalist och kulturchef, Åsa Linderborg, förföljs med dödshot och grova kränkningar från människor som har anknytning till de högerextrema organisationer som just nu är föremål för en extra granskning och som publiceras i tidningen.

I boken Gomorra avslöjas allt! Namn, typ av brott, när brotten begicks, vem mördade vem, hur mördades de, mutor - allt! Ingenting döljs eller sparas. Allt ska upp i ljuset. Det känns verkligen som att Saviano har vänt på varenda sten i sin jakt på sanningar att avslöja. För att ta ett exempel: Italiens Maffia AB omsätter varje år 1 230 (!!) miljarder kronor och förfogar över 525 miljarder kronor i likvida medel. Horribla siffror och sjukt mycket pengar!

Boken är en lång och utdragen orgie av mord. Ett exempel: Camorrans hantlangare skjuter sina finder i ansiktet, kastar ner liken i 40 meter djupa brunnar ute på den italienska landsbygden och droppar sedan ner två handgranater som exploderar och sliter kropparna i småbitar, omöjliga att identifiera.

Sammanlagt har det begåtts 3 600 mord enbart under Savianos livstid som kan tillskrivas Camorran.

Förutom mord förekommer all annan brottslig verksamhet: utpressning, beskyddarverksamhet, kidnappningar, narkotikasmuggling ... allt man kan tjäna pengar på.
Mot slutet av boken blir det lite väl tröttsamt, faktiskt. Det känns emellanåt som att boken upprepar sig själv. Har man läst om 25 människor som har fått sina ansikten bortskjutna, så reagerar man inte speciellt mycket när den 26:e dödsskjutningen äger rum. En gäsp och en axelryckning. Man kan inte hjälpa det, men man blir avtrubbad. Åtminstone blir jag det och det känns lite kusligt. Att bli avtrubbad av mord ...

Men boken har helt klart sina förtjänster och den stämmer absolut till eftertanke. Allt dett fruktansvärda våld som finns i samhället, och då inte bara i Italien utan även här hemma, i gamla trygga Svedala. Våld våld våld. Det finns människor som gör vad som helst för pengar, makt, rikedom och ... respekt.

Men det som skrämmer mej mest är inte våldet i sig, utan tystnaden från de som iakttar utan att agera.

Betyg: !  !  !  !  !  (5)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Recension: A. Solzjenitsyn

Författare - Aleksandr Solzjenitsyn

Titel - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Originalets titel - Odin den Ivana Denisovitja

Översättare - Hans Björkegren

Utgivningsår - 1963

Förlag - Bonniers

 

 

Det är ändå lite förunderligt, att en bok som så detaljerat beskriver helvetet på jorden, fångenskapen i Gulagarkipelagen någonstans i Sibirien, under den strängaste kyla och vedervärdigaste förhållanden, ändå kan innehålla så mycket humor och medmänsklig värme.

Svart ironi? Kanske det .....

Solzjenitsyn föddes 1918 i Kislovodsk i Stavropol-regionen i södra Ryssland. Fadern, som var officer i tsarens armé, hade förolyckats i jaktolycka sex månader innan Aleksandrs födelse. Under andra världskriget deltog Aleksandr Solzjenitsyn i Röda Arméns framryckning genom Polen, men arresterades i början av 1945 sedan han uttalat sig nedsättande om Stalins militära förmåga i ett brev till en vän. Han skickades i fängelse och kom att tillbringa åtta år i olika specialfängelser och läger fram till 1953 då han benådades exakt på dagen då Stalin avled. Solzjenitsyn fick Nobelpriset i litteratur 1970 och avled i Ryssland 2008, efter att ha tillbringat större delen av livet i exil i Vermont, USA. Han begravdes under högtidliga former där han hyllades som en nationell hjälte.

Som bokälskande tonåring brukade jag gå omkring i biblioteket i hemorten, Torsby i norra Värmland, och bläddra bland de fantastiska underverken som stod uppradade i hyllorna och suga i mej de fullkomligt magiska dofterna. Jag minns att jag lånade hem bl a En dag i Ivan Denisovitjs liv, men vad jag inte minns är vad den handlade om eller vad jag tyckte om boken.

Nu har jag läst om romanen, eller ska man kanske säga "långnovellen", med stor förtjusning och stum beundran då upplevelserna i boken bygger på Solzjenitsyns egna erfarenheter.

Boken inleds med att revljen går klockan fem på morgonen, någon slår med en hammare på en bit järnvägsräls. Ute på den sibiriska tundran, där det inte finns ett enda träd att ta skydd bakom, är det 30 grader kallt när lägerfånge S 858 tillsammans med sina olycksbröder i den 104:e brigaden marscherar ut till ett meningslöst bygge för att uppföra en mur.

Och boken handlar om denna enda dag i hans liv, från morgon till kväll och allt han är med om och upplever: svordomarna, de brutala skämten, skräcken att hamna i isoleringscellen, men också glädjen över att han har lyckats få två portioner gröt i stället för en, han har hittat och lyckats smuggla med sig en bit av ett sågblad som han ämnar tillverka en liten kniv av, han har fått tag på tillräckligt med tobak för att kunna röka några papyrosser och han har sluppit den hatade straffcellen. Dagen har varit så lyckad att Denisovitj i slutet av berättelsen, när han ligger nerbäddad under en filt och en rock, kan summera dagen som att "det hade gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag".

Svart ironi?

Ta dej tid att läsa denna 200 sidor korta bok i ett sträck, sjunk in i miljöbeskrivningarna och de råbarkade, givmilda och kuvade själarna, känn dofterna och lyssna till knarret i snön under kängorna som är så starkt i den omänskliga kylan att den överröstar varje försök till samtal. Ta dej denna tid och du får vara med om en resa i tid och rum av sällan skådat slag och betänk att denna berättelse, denna "vittneslitteratur", var explosivt sprängstoff på sin tid; en berättelse som förändrade ett samhälles syn på sig självt och ytterst byggd på egna upplevelser.

Originalmanuskriptet var skrivet på maskin, på tunt papper med minsta möjliga radavstånd och på båda sidor, allt för att bladen lätt skulle kunna gömmas undan och smugglas ut till väst.

Ta med den bakgrunden när du slår dej ner för att starta din resa och ta del av en upplevelse som kanske till och med kan ge dej köldskador .....

Betyg: !  !  !  !  !  !  !  (7)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Recension: K. Boye

Författare - Karin Boye

Titel - Kallocain

Utgivningsår - 1940

Förlag - Bonniers

 

En riktigt kuslig berättelse om ett samhälle där individen enbart har betydelse såsom en del i ett system; alltid avlyssnad och filmad, övervakad dygnet runt och alltid med den överhängande faran att bli angiven och dömd till döden. En skrämmande profetia över hur det skulle kunna se ut om en stat skulle styras av ett tekniskt fulländat kontrollsystem där individen ständigt kan övervakas. Science-Fiction anno 1940!

Kallocain är Boyes mest kända roman och finns översatt till fler än tio språk. Boken är inspirerad av den dåvarande samhällsutvecklingen i Tyskland, där Boye fick uppleva nazismens uppgång på nära håll då hon tillfälligt bodde i Berlin mellan 1932 och 1933, men även av utvecklingen i Sovjetunionen.

Landet i boken, Världsstaten, har på grund av krigshot från Universalstaten tvingat ner människorna under jord. Där lever de i olika "celler": Kemistäder, Skostäder osv, men byggnationen sträcker sig neråt som skydd mot faran. För att undvika spionage tillåts inte medborgarna i de olika cellerna att besöka varandra och om familjer splittras är det för gott.

Statens kontrollsystem fullbordas den dag kemisten Leo Kall uppfinner en drog som uppkallas efter uppfinnaren Leo Kall, Kallocain. Detta serum får människor att avslöja sina innersta tankar och känslor och är avsett att användas för att avslöja statsfientliga tankar.

En raffinerad intrig - inte sant?

Språket i boken är tät och intensiv, det riktigt glöder av iver och det sägs i förordet (av Jerker Virdborg) att Boye skrev boken sommaren 1940, till största delen i Allingsås och i en enda ingivelse, utan paus och med svett och invärtes kräkningar. Hon uppger i ett brev att Franz Kafkas skräckstämningar varit en viktig inspirationskälla.

Kallocain blev Boyes sista roman. Strax efter utgivandet och de stegrade framgångarna beskrev hon att hennes privatliv genomgått ett sammanbrott, att hennes privata problem fördjupades alltmer och att den inre skulden och tomheten bara stegrades i takt med allt beröm.

Åtta månader efter utgivandet, sent i april 1941, hittades Karin Boye död, sittande mellan några stenblock på en kulle strax norr om Allingsås. Hon hade tagit sitt eget liv med hjälp av en överdos av sömnmedel.

Ett tragiskt levnadsöde som det kanske kan vara bra att känna till när man ger sig i kast med denna starka berättelse.

 

Betyg: !  !  !  !  !  !  (6)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Recension: S. Larsson

Författare - Stig Larsson

Titel - Nyår

Utgivningsår - 1984

Förlag - Bonniers

 

Poet, dramatiker, romanförfattare och filmregissör är några av de titlar Stig Larsson kan ha på sitt visitkort. Han föddes 1955 i Skellefteå och vid fem års ålder gick familjens flyttlass till Umeå. Till Stockholm anlände Larsson så småningom för att utbilda sig till filmare vid Dramatiska Institutet. Hans romandebut kom 1979 med Autisterna.

Denna roman, Nyår, handlar om en man som ligger medvetslös i 11 dagar efter en skidolycka. Man lyckas rädda hans liv efter omfattande hjärnoperationer, men inte utan biverkningar: han förlorade sitt minne. Efter några dagar återkommer dock minnet och han åker hem till det liv som var hans, sin fru och två barn i en by utanför Vilhelmina. Han brottas med tunga frågeställningar, som ... vem är han, egentligen, han kanske är någon annan? En natt skriver han en lapp till sin hustru och reser till Stockholm, på lappen har han skrivit att hon i fortsättningen kan betrakta honom som död. Han träffar en man som låter honom sova över i hans lägenhet och alldeles innan han somnar inser han att allting börjar i just detta ögonblick. Just nu.

Men vad handlar boken om?

Egentligen?

Enligt förordet (skrivet av Jan Arnald) handlar Nyår om självbedrägeriet; glappet mellan vår självbild och den bild av oss själva som vi ger andra människor. Nyår handlar om människan som inte är herre i sitt eget hus, om ett utanförskap, ett främligskap inför andra människor, om det onda som kanske inte är ont avsett, om oförmågan att på allvar känna någonting för andra. Men ... när man läser boken inser man kanske inte det. Man glider med i berättelsen, gata upp och gata ner i Stockholm, in och ut ur lägenheter och det röks en väldans massa cigaretter under tiden.

Någon direkt intrig finns inte (åtminstone har jag inte hittat någon), något som driver handlingen framåt finns inte heller. Boken verkar skriven i en enda lång utdragen ... suck. Det finns ingen struktur, ingen substans och det blir lite tröttsamt att läsa så mycket om så litet. Många litteraturkritiker hyllar denna bok, medan många andra sågar den. Jag är nog någonstans mittemellan.

Ska man ha en riktig behållning av boken, om man ska kunna komma berättelsen in på livet - då ska man nog läsa boken igen ... och igen ... och igen ...

Betyg: !  !  !  !  (4)