Recension: A. Platonov

 

Författare - Andrej Platonov

Titel - Dzjan

Översättning - Kajsa Öberg Lindsten

Utgivningsår - 1957

Förlag - Ersatz

 

Bokförlaget Ersatz har, på ett berömvärt sätt, tagit initiativet till att ge ut den ryske författaren Andrej Platonovs samlade verk. Tre romaner har hittills presenterats för de svenska läsarna och i denna pocketutgåva har man samlat Platonovs tre mest kända verk, varav den sista i denna utgåva är romanen Dzjan, som betyder 'själen' eller 'det kära livet'.

Denna roman tillkom under åren 1934 - '35, men skulle inte komma att publiceras i hemlandet förrän efter författarens död 1957 då han avled i sviterna efter tuberkolos. Anledningen till den sena utgivningen stavas: Stalin! Någon gång under 30-talet råkade envåldshärskaren Josef Stalin få syn på en berättelse av Platonov i en tidskrift vilket ledde till att han omedelbart drabbades av kamrat Stalins missnöje vilket naturligtvis resulterade i förföljelse och att han alltmer sällan fick sina alster publicerade. Inte ens Platonovs milda och ofarliga, harmlösa barnpjäser fick publiceras.

Romanens huvudperson heter Nazar Tjagatajev och är en lika mycket naiv som hängiven ung stalinist av centralasiatiskt ursprung. Av den kommunistiska partiapparatens toppskikt i Moskva skickas han iväg för att leta rätt på och rädda den lilla folkspillra han själv en gång tillhört - Dzjan. Dessa marginaliserade människor, med en alltmer slocknande livsvilja, håller till någonstans i de hälsovådliga sumpmarkerna vid sjön Amu-Darja. Tjagatajev hittar dessa människor, han upptäcker sina rötter, men trots att han nu kommer att leva en tid bland de sina (han återfinner bl a sin gamla och skröpliga mor) förblir han en evig främling i ett utanförskap mitt ibland sitt eget folk, mitt i sitt ursprung.

Slutligen, i all ödmjuket, skriver han till sina uppdragsgivare i Moskva och anhåller om att folket Dzjan ska få erhålla allt behövligt materiellt stöd för att kunna överleva. Dessutom ligger det en kärlekshistoria och skvalpar på botten av denna berättelse som i långa stunder erbjuder en varm och fascinerande läsning. Ibland kan det vara svårt att riktigt se bilden som författaren målar upp; det är trots allt en helt annan tidsepok vi rör oss i, före de fruktansvärda utrensningarna, massvälten och livsmedelsbristen mellan de båda världskrigen. Det är en främmande kultur, ett annat språk och ett annat sätt att tänka.

Av någon anledning har jag alltid lockats av rysk kultur, såväl musik som litteratur. När mina femtonåriga skolkamrater uppe i de värmländska skogarna läste Fantomen och OSS 117 eller Manhattandeckarna, då gick jag ner på bibliotekt och lånade hem Dostojevskij och Bulgakov. Dessa svulstiga romaner som så enkelt griper tag och ruskar om (eller vaggar smekande) - som berör. Och denna bok utgör inget undantag vad det gäller att gripa tag. Jag blir berörd, ingen tvekan om det, men denna bok bör läsas i långa stycken, inte bara några sidor innan man släcker för natten, då halkar man lätt ur handlingen, stämningen. Det bör heller inte finnas något annat som stör i bakgrunden, ingenting som kan störa de tankebanor och miljöer som författaren så förtjänstfullt serverar oss läsare. När man väl har kommit in i berättelsen, fastnat i miljöerna och åker med i tankebanorna - då bjuds man på en hisnande och fascinerande resa tillbaka till en tid som för oss bortskämda västerlänningar ter sig så annorlunda och främmande - och lockande.

 

Betyg: !  !  !  !  !  !  (6)