Författare - Jean-Paul Sartre
Titel - Äcklet
Originalets titel - La Nausée
Översättning - Eva Alexanderson
Utgivningsår - 1938
Förlag - Bonniers
Det tog mej lite drygt 40 år att läsa denna bok. Jag började när jag var runt fjorton femton år gammal, fattade ingenting, la ifrån mej boken, men tog tag i denna ikon bland litteraturens ikoner och nu gick det bättre, även om jag måste säga att Äcklet, Sartres debutroman, är en av de märkligaste böcker jag någonsin läst.
Sartre brukar benämnas existensialismens fader och denna filosofiska ism går som en röd tråd genom berättelsen.
Antoine Roquentin har slagit sig ner i Bouville, en omskrivning för Le Havre, för att arbeta med sitt historiska verk om markis de Rollebon, som misstänktes för att ligga bakom mordet på tsar Paul I. Arbetet skänker honom dock ingen tillfredsställelse; han flackar runt mellan caféerna, läsesalen på biblioteket, olika kvinnors famnar och långa promenader på de blåsiga gatorna; Roquentin blir till sist uttråkad och oförmögen att upprätta och behålla kontakten med det närvarande. I sin ensamhet är han ständigt iakttagande och reflekterande, hela hans tänkande är riktat mot världen, åt världen, mot konkreta föremål och ting. Han ingår själv bland dem. Varje utsaga om tillvaron blir en fråga för medvetandet, ett medvetande som inte är någon enhetlig företeelse utan står som föremål för sina egna iakttagelser. Jaget framträder i samband med denna reflektion som vilket objekt eller tillstånd som helst, ett jag i världen. Han formulerar ett alternativ till Descartes "jag tänker, alltså är jag till", ("jag tänker inte alltså är jag en mustasch") där existensen inte går att framställa som en logisk slutsats, eftersom allt tänkande är riktat, man tänker ju på något. Jaget måste således återfinnas bland dessa reflekterande objekt. Sambandet framträder i en bländande klarhet som inger Roquentin känslor av meningslöshet och - äckel, i anfall som kan liknas vid panikångest. Vi får aldrig veta exakt vad det är som utlöser dessa anfall, men processen drivs på sin spets i denna berättelse i dagboksform från nyåret 1932.
Man måste vara koncentrerad, fokuserad, hela tiden under läsningen. Slappnar man av och låter tankarna vandra iväg, låter textraderna bli en textmassa utan innehåll, då tappar man genast bort sig själv och man får börja om. Det är ibland jobbigt, krävande jobbigt, men samtidigt är boken så fascinerande (och faktiskt - bitvis - riktigt humoristisk) att det är värt besväret.
Hans f d flickvän, som han fortfarande efter alla dessa år, är förälskad i, skriver till honom och ber om ett möte. Roquentin blir lycklig över detta, ser fram mot mötet då han innerst inne hoppas på en försoning. Men anledningen till att Anny ville träffa honom var att hon ville se hur mycket hon själv har förändrats sedan deras förhållande tog slut. Hon säger sig veta att han icke är av sådan natur att han förändras, någonsin, hos honom står allt still. Han protesterar och försöker hävda motsatsen, att han också minsann har förändrats, men det tjänar ingenting till.
Bittert.
Denna bok är en riktig klassiker och en bok jag rekommenderar: om man lyckas tränga in i Sartres irrvägar och tankesprång och behålla fokus - då bjuds man på en läsning man sällan eller aldrig i framtiden kommer att komma i närheten av.
Betyg: ! ! ! ! ! ! (6)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar